Han knackade mig mig på axeln och sa att jag hade en vän i telefonen. Nyvaket tittade jag upp och satte luren mot örat och fick möta ett smärre krig som forsade från en kvinnomun genom telefonen och in i mina nyvakna hörsegångar. Aj aj. Vad pratade hon om egentligen. Folk letar efter mig och jag är anmäld som försvunnen?
Men jag sover ju bara, jag har ju bara sovit här på soffan. Hur mycket är klockan egentligen? 
Helt plötsligt kom jag ner på jorden och insåg att det visst var annandag jul och den traditionella kalkonmiddagen skulle äga rum ngn timme efter tolv. Tittade på min mobil, bäcksvart. Den måste ha stängts av under dagen. Klockan var närmre 17.00 på eftermiddagen och jag har sovit sedan 10.00 då efterfesten skulle äga rum men jag somnade som den sömnälskande person jag är. Bakis och alldeles snurrig reser jag mig upp, tar min väska och min jacka och kutar ut i eftermiddagens mörker. Ringer upp min far och får reda på att iprincip hela min bekantskapskrets från lkpg till skåne, letar efter mig och att jag precis blivit "anmäld som försvunnen" hos polisen. Får beordran att ringa min farmor&farfar som sitter hemma med kalkonen i ugnen och väntar på att få höra att deras barnbarn är funnen styckad i en skog. Så jag ringer och får glädjerop och tårar tillbaka. Det var det bästa som hänt dem, får jag höra. Jag som bara sov. Skammen börjar dra över mig och mitt urusla ansvar sköljer över mig som en flodvåg. Nästa samtal blir till en vän jag där och då insåg att jag kanske underskattat lite. Utan henne hade det nog inte lyckats nå mig. Om vi glömmer bort att jag bara sov och tänker att jag faktiskt hade kunnat varit försvunnen, vilken hjälteinsats. Jag vet själv inte om jag hade gjort så mkt som hon faktiskt gjorde. Hon och en vän till tog hjälp av sin vän med bil och åkte runt till lägenheter i närheten av där de trodde att jag var, och knackade på dörrar och frågade efter mig. De ringde folk, som jag egentligen inte ens känner men som kunde ha sett eller hört ngt om mig. De letade arslet av sig. De hjälpte min mamma och pappa något enormt. De om någon är otroligt tacksamma. Tillslut lyckades de haffa ett telefonnummer som nådde till personen jag var på efterfest hos. Jag skäms fortfarande för att jag fick mina närmsta att bli så otroligt oroliga i onödan, men jag insåg också hur tacksam jag är och verkligen borde vara som har dessa människor i mitt liv. 

Jag kmr ihåg för ngra månader sen när jag var som mest deprimerad. Då låg jag i min säng långt in på eftermiddagen och tänkte att ingen skulle märka om jag dog i min säng. Ingen skulle sakna mig. Eller märka att jag var fösvunnen. Nu får jag äta upp mina ord. 

Det var många som hjälpte mina föräldrar den där måndagen, och jag tackar er alla otroligt mkt.
& du, du vet vem du är. Dig tackar jag lite lite extra.
För efter alla dessa år. Som vi har hatat varandra. Som vi har bråkad. År har gått utan att vi pratat. 
Och ändå är du den som står där när du behövs som mest. 
Du får vara hur arg du vill på mig för att jag var så oansvarsfull och tvingade er att bli rädda och oroliga i onödan.
Men jag är ändå glad. För nu vet jag vilka människor jag behöver i mitt liv. Jag vet vilka som ställer upp.
Jag hoppas att jag slipper, men om dagen skulle komma och ni skulle hamna i ngn liknande kris, då skulle jag ställa upp utan eftertanke. 

tack 2011 för att jag insåg vilka som förmodligen kmr följa med livet ut. 
nu går vi vidare. 
2012. be kind.