Älskar den här låten, men fattar verkligen inte vad de sjunger. Ha ha.

Hehe, gullig låt men gillar inte videon.

Im at home. O ni ba undrar vilket hem. Im telling you. Im at the countryside. With my parents. In my big house. Och ni ba: vrf snackar bruden engelska. And she's not even good at it. Är ni också så att om ni ska prata engelska och den ni pratar med är rätt dålig på engelska elr typ pratar med dialekt så faller ni också in på samma spår? I Senegal när jag pratade med Moussa (som typ var den enda engelskpratande där) föll jag in på samma spår som han när det kom till engelskan och bröt ungefär lika dant, even thou Im pretty good at it without att skryta. Sånt är lite kul. Blir sån när ngn exempelvis pratar skånska eller norrländska... då faller jag in på deras dialekter med, kan bero på att jag älskar att härma dialekter...eller för att jag är dum i huvudet. Tåls att tänka på.

Jaja, back to the subject. Im at home iaf. Som sagt och vi kom ju fram till vilket hem jag snackade om. Har haft tre pass ikväll, en Zumba, en Afro och en Step. Imorse (förmiddags) gick jag på en annans pass (step) det händer inte varje dag att jag hinner (orkar!) gå på ngn annans pass, guld värt. Nu är jag trött så min hjärna är lite ur funktion. As you may have noticed (?) så jag ska sova nu. Arrividärtji!

Zouk!



Soca!

Alla som har öran kan väl åtminstone höra en viss skillnad?
Nu säger inte jag att jag är värlsbäst på varken dansen eller kan allt om musiken osv.
men jag har iaf lite koll kan jag tycka. Skulle ja va hyckleri att jag står och ljuger framför en hel hög med människor och präntar in ngt som inte stämmer. nej.. visst att jag ljuger om jag gillar skagenröra eller inte på jobbet men såntdär det hittar jag inte på iaf.

o ja, om ngn vill får den gärna undervisa mig ännu mer i kommentarsfältet. är alltid up to att lära mig mer om detta!

tack o puss :)

Sitter i min ensamhet och funderar på vart jag är i livet och vilka beslut jag i framtiden skall ta. Många av de personer jag umgicks mycket med, och hade samma intressen som, under gymnasietiden, har tagit dansandet ett steg längre. De satsar och det går bra för dem. Jag tycker att det är roligt, men samtidigt växer det som en liten illa luktande bomb inom mig vars beståndsdelar till viss del består av avundsjuka och nedtrycktning av mig själv. Jag hade kunnat göra samma sak: jag var inne att fortsätta med dansen och sången efter gymnasiet men lade det på is. På grund av mitt usla självförtroende som liksom gjorde att jag inte trodde på mig själv, och fortfarande gör jag inte det. Jag håller på med dans till viss del, jag är intruktör inom afrikansk dans. Det är det enda. Jag har kommit så långt ifrån där jag var när jag tog studenten att jag förmodligen aldrig kommer komma dit igen. Och det tkr jag är sorgligt. Jag saknar att dansa. Dansa på det sättet jag gjorde då. Då dansade jag för min egen skull. Nu dansar jag för kunderna på gymmets skull: för att få iordning pass så att de blir nöjda och glada för att det är mitt jobb. Men jag skulle vilja dansa för min egen skull lite också.

Jag ser nära och bekanta flytta från Linköping, de börjar plugga, skaffar sig erfarenheter från resor, nya bekanta världen över, upplever saker, förändras och växer upp... medans jag blev kvar här, där jag sa att jag absolut inte skulle vara kvar efter studenten. Och nu har det gått ett och ett halvt år. Jag skäms över mig själv trots att jag inte vill. Försöker intala mig själv att det inte alls gör ngt att vara kvar i samma gamla stad och inte göra ett skit för världen mer än att tjäna pengar och göra av med dem på oväsentliga saker. Inte får jag nya upplevelser, erfarenheter och inte knyter jag nya kontakter som lasts a lifetime. Jag går till jobbet, gör det jag ska - håller mig sams med chefen. Jag går till nästa jobb, har lite prestationsånget, gör det jag ska, går hem, sover. Jag fikar med vänner, jag går upp i vikt, jag säger åt mig själv att nu ska vi banta du o jag kroppen (men det blir istället tvärtom) Jag kommer in i något slags destruktivt beteende. Jag känner mig misslyckad. Att jag inte ens lyckas få en pojkvän, det är nog min största fail enligt mig. Är det så mkt fel på mig? Jag förstår inte. Samtidigt tkr jag att det är barnsligt att tänka som jag gör. Omoget. Men vafan. Det kommer aldrig gå: jag kommer aldrig gifta mig, skaffa barn, bli lycklig och känna att jag inte behöver mer än min familj. Så känns det nu... att jag aldrig kommer uppnå ngt med mitt liv: Jag kommer stanna där jag är nu. Som ett misslyckande. Jag är så otroligt omotiverad till allt. Har nog alltid varit. När något blir jobbigt - då ger jag upp. När jag får motgångar - då ger jag upp.

Jag säger att jag vill lära mig spela gitarr, komma in på en sånglinje och yadi yadi: Men jag vet att jag inte kmr in då jag inte övar med sångpedagog eller lär mig musikteori. Ändå är jag för lat för att lära mig allt det jag skulle behöva. Och så säger jag att det är min stora dröm? Hur står det till i huvudet egentligen.

Kommer jag hamna på ett random ica, med en kvinnlig ölmage / volanger som gör att gylfen på byxorna lämnar ett rött märke längst nedre delen av magen och sitter kvar en timme efter att byxorna tagits av. Kommer jag sitta och berätta för mina kollegor om min ungdomstid hur jag dansade och sjöng.. sen kommer jag få frågan om varför jag inte gör det nu: och jag kommer inte ha ett bra svar. Kommer jag bo själv i en etta med dammråttor som enda sällskapet? Och kommer alla vänner ha vänt mig ryggen för att jag tänker såhär om mig själv?

Natttankar som dessa kommer och går rätt ofta. Hoppas faktiskt ingen har läst detta, men var ändå tvungen att skriva ur mig. Tankar... om tankar. Nu ska jag sova.