Idag har varit en mkt normal dag. Egentligen. Upp vid sju, jobba åtta till fem: Men under de här timmarna har jag suttit i telefon säkert mer än halva tiden. Jag har nämligen upptäckt att jag har urinvägsinfektion. Det gör svinont. Så inte heller ngn afrikansk dans idag, eller booty träning. Så det kändes tråkigt, nu går jag på antibiotika & dricker tranbärsjuice. Sitter i min soffa med min 1500kronors leopardpläd över min kropp, nachochips med guacamole & salsa i handen. Ska snart iväg till min vän & titta på film, tror jag. Annars underhåller jag mig med sex and the city... precis som jag gjort ända sedan jag slutade.

Imorgon drar jag till sthlm och dansar på lördag. afrostreetjam. fanny. och mina senegaltjejer... skall bli så mysigt och träffa ngra av dem igen. vissa har jag inte träffat på två år. skall fika med min roomie-kaisha... underbara människa som väntar baby och grejer!!!

Superfun!

He'

& sen kommer vi till den här punkten då jag faktiskt slutar bry mig. När ord blir så många & handlingar så få. När man säger en sak men gör en annan. Det funkar inte i min värld längre & jag bryr mig helt enkelt inte. Jag har viktigare saker i mitt liv. Tycker det är tråkigt, men det är som det är.

Dessutom har jag hamnat i en jobbig sits. Jag har en lägenhet jag vill ha & har fått. Meeeeen. Jag vill kunna bara flytta till Sthlm imorgon om det skulle vara så att en lägenhet/rum eller jobb skulle dyka upp och det blir mycket svårare om jag flyttar in i den nya lägenheten. What to do. What to do.

Att det aldrig bara kan flyta.

Vad hände? 17.oo. Min iphone måste va wacko. Kl kan inte va 17.oo och jag nyss vaknat? Jag hade ju bokat ett danspass på gymmet 15.3o. Det här stämmer inte. Nu får jag ju en prick så jag snart inte kommer kunna boka längre. Attans krusbär! Kan jag ha sovit så här länge? Gick hem från klubben halv två. Säkert i sängen o2.oo med undantag för ett vaknande halv fyra och vaken till typ kanske kvart över ca. halv fem. Sen sova ända fram till jag vaknade.... kl feeeeeeeeeeeeeem. No... det här är skit. Hela min lediga dag. Skit skit skit. Piss och skit. Vad ska jag nu hitta på? Jag har ont i huvudet. Förmodligen av för mkt sömn. Tror inte en caprinoshka (stavas?) och en P2 kan ge mig ont i huvudet. Folk svarar inte i telefon och andra är upptagna. Jag vill inte städa. Inte en lördag. Jag är hungrig. Ätit nudlar hela veckan, snälla låt mig inte få göra det idag också... piss&skit.

& when that motherfucker drops !

---

MATH

SCIENCE

ENGLISH

LUNCH

P.E

ART

Let every man mind his own business, and leave others to theirs!

Många av mina bekanta och nära har ngn fråga eller ngt ämne som de brinner för lite extra. Det kan vara politik, det kan vara djurens rätt i samhället (joking) osv. Jag själv har tänkt att jag har saknat det där lilla extra som gör att man kanske lägger ner energi och kraft på att föra fram sin åsikt och få sin vilja igenom. Men så har jag på senaste tiden kommit på vad det är jag blir arg och frustrerad över, som jag skulle kunna kriga för, att få min rätt och få min åsikt fram.

Nämligen favoritisering och orättvisor bland ungdomar inom skola & dans. Jag själv har nämligen varit i den sitsen, har blivit bortprioriterad pga att läraren/instruktören i fråga "gillade" en annan person bättre.

Jag anser att man kan göra en sådan sak om man skall tävla, skall man tävla är det självfallet att man toppar laget. No question about it. MEN gör för guds skull inte en sådan sak bland ungdomar som går för att lära sig, i skolan, en dansklass m.m Det tär på självförtroendet ngt enormt att bli bortvald framför ngn som man vet är bättre och som kanske har det rätta utseendet och kroppen. & en sådan sak gör inte att personen som blir bortprioriterad känner sig mer manad att kämpa på, alltid (ibland kanske och, för vissa) men det kan också göra att personen tappar gnistan och speciellt i den åldern när man redan ifrågasätter sin egna existens om vem man är, vad man gör, vrf man är si och så...

Att då komma som pedagog och okänsligt plocka fram den man gillar bäst ur en grupp och säga åt andra att göra som henne/honom för hon gör det snyggast.  Det är för mig oförståeligt. Det gjorde att jag förlorade en stor del av min dansglöd, ett helt år. Och ett år är mkt för en person som vill/e bli dansare. Ett år sabbar mycket.

Jag tkr att man som pedagog för ungdomar/barn skall se till att lägga märke till alla elever. Hjälpa dem på bästa sättet. Och vad kan det bästa sättet vara när vi själva vet att vi till stor del bara lyssnar på det negativa ngn säger till oss trots att det är 20 positiva saker och 1 negativ. Jo, det finns enkla lösningar på det hela. Lägg inte fram saker och ting negativt. Peppa en person framåt istället, be dem inte göra ngt som ngn annan gör. För vi skall väl vara våra egna individer och inte härma eller försöka bli ledda av ngn annans val eller hur?

Detta har fått mig att fundera, kanske skall jag jobba med ungdomar... jag fortsätter fundera och hitta min väg framåt. Vad jag vill bli, vad jag vill göra. Men kanske handlar det inte om "vad jag vill bli" kanske skall jag se det som "vem vill jag hjälpa" ... "vad vill jag ändra"... "vad kan jag göra"... jag kanske bara har tänkt fel. Jag tänker ständigt vad vill jag bli. Men det kanske inte är ett färdigt yrke jag skall satsa på. Jag kanske kan hitta min egna väg. I'll keep u updated...

Om några veckor börjar min allra första kurs inom afrikansk dans, tidigare har jag haft pass anpassade efter gym som ett träningspass. Nu skall jag alltså ha en åtta veckors kurs för samma person som återkommer och det skall faktiskt bli riktigt roligt. Jag känner mig dock aningens pressad att utan någon som helst inspiration fixa ihop en klass som går att utveckla och som man som kursdeltagare känner att man själv kan utvecklas genom att gå på. Jag får sitta och brainstorma på youtube m.m Hade hoppats att få lite inspo. från workshopen jag var på i helgen, men sabar är liksom aningens svårare än Kuku exempelvis. Jag har inte dansat Sabar många gånger, kan räkna de på mina fingrar till&med, så det är inte att föredra att börja lära ut ngt jag själv inte är super på ;) Ni förstår nog.

Så... jag undrar... till att börja med... om någon av er där ute ... som läser min blogg ... har ngn liten underbar låt, får gärna vara endast trummor annars helst så traditionell som möjligt, som ni sitter på. Om ni vill dela med er av den till mig ... give me inspiration! :)


.... please !

Must by Varm & Kall.
Kan vara det godaste vinet jag någonsin druckit.
Dock ett väldigt mesigt vin.
...

hello lovelies...
jag funderar över mitt liv och känner att jag måste ta ställning till vissa saker.
förändringar.
snabba sådana.
så jag kollar runt lite.
får se vart vinden bär mig.
är det ngn som vet ngn som känner ngn som hyr ut ett rum eller liknande i sthlm?
det är nämligen ett alternativ.
men sthlm e svårast, med boende grejen o all...

Hyser jag ett inre dolt hat till en kille jag brukade dejta om han
 i min dröm blir kulsprutad (?) till döds i slutet av drömmen?

Jag kan inte sitta och förklara den här killen, för det är nämligen så att jag vet att några av er som läser min blogg är bekant med snubben. Han är en 08 från början, fotbollsspelande kongoles. Mer säger jag inte. Men iaf. Länge sen jag tänkte på honom, vår historia slutade inte så kul om man säger så. Han blev intresserad av en kollega till mig och jag får ju höra endel saker han säger om mig via henne. Eller fick. De har inte heller ngn vidare kontakt längre. Men iaf. Jag har inget emot honom, tkr han betett sig barnsligt nu på slutet bara. Kommer dock ihåg när jag var 18 år, jag var helt betuttad i honom. Tyckte han var den snyggaste jag sett och ansåg att han dansade som en guud och jag vet inte vad. Ha ha. Kan skratta lite åt det nu faktiskt. Jag såg på killar på ett väldigt annat sätt då än nu, och tacka vet jag för det. Inte så konstigt att jag är singel, som jag sållar och så kräsen som jag faktiskt är nu.  Och nu handlar det inte om utseendet länge. För han må va jävligt snygg, men han har så mkt luft att han skulle kunna flyga. Jag tror dock att han sitter på en hel del problem, så som dåligt självförtroende osv. Inte det yttre, för det tror jag han är jävligt nöjd med, men det är ngt där inne som gör honom till en osäker kille. För hans beteende skriker osäker. Det tkr jag man kan se långa vägar på hur en person beter sig. And this guy, Im telling you, he may look like a million dollar but he's only worth 50 cent. Nä, nu ska vi inte vara hårda. Önskar honom ett bra liv, framgång inom fotbollen (om han fortf. spelar vill säga) och with zem ladies... may the force be with you.

haha.

här kommer en bild på mos def. kindaaa look like him, iaf på denna bild.

be in love stay true.. bullshit... det sista står dock inte med som tryck men jag vet att det var meningen bara att själva texten försvann på tryckeriet.

Jag har aldrig förstått det stora med Jeffrey Cambell, tycker att det blivit lite överdrivet med de stora klossarna till skor som folk trycker på sig men dessa blev jag totalt jävla kär i....
 jag dör!
men alltså. 2095 för ett par pjux,
nej.

ja, hade jag tänkt skriva ngt. men jag kmr inte på vad.

den e så grym. wäääy. känns dessutom bra att jag inte varit ute o festat på länge (då hade jag nog tröttnat på den här.) samt att jag aldrig lyssnar på radio. därför är det bara jag som kan tjata ut låtar åt mig själv :)

Jag har en annorlunda syn på förhållanden. Helt annorlunda än de flesta av mina vänner.
Medans dem har avverkat flertalet förhållanden under de senaste 5 åren har jag inte varken blivit med eller blivit av med ett enda. När jag träffar någon kan den personen fråga varför jag inte har ett förhållande.
Vad svarar man på det? Måste man ha det? Bara för att man inte är superful, skittråkig eller you name it så är det konstigt att man inte är i ett förhållande eller någonsin har varit?

Jag vill inte skapa en så nära relation med ngn jag verkligen inte är kär i.
Jag känner inte att jag behöver en annan människa på det sättet så pass mycket att jag bara måste vara med ngn. Tyvärr, får jag väl säga. För den åsikten har gjort att jag ratat en hel del killar genom åren, som faktiskt varit riktigt bra. Jag kommer ihåg en speciell kille som jag träffade, vi bestämde att det skulle vara utan känslor sådär. Vi fikade, umgick och skrattade. Kom jätte bra överens. Han hälsade på hemma hos mig på landet och min mamma tyckte han verkade skitbra. Sen insåg jag att han var kär i mig. Jag tog avstånd och avslutade det hela med magont och ett brustet hjärta (inte mitt dock) Ett halvår senare när jag hamnade i en liten depression ångrade jag mitt val och försökte fåm tillbaka denna person, vilket var förgäves då han var över mig och hade skaffat sig en "riktig tjej". Som man bäddar får man ligga. Och sanning är ju den att jag bara kände mig ensam.

Så tänker jag nu när jag ser på alla mina kompisar som har förhållanden och som har haft förhållanden ända sedan jag lärde känna dem (dock med olika killar). Hur kan de känna sån "kärlek" till alla de killar de har avverkat? Betyder inte "kär" mer för dem? Är det inte viktigare att lära sig stå på egen hand än att känna att man är ngns och betyder något för någon? Jag tror att många förhållanden är uppbyggda på en uppmärksamhetsgrej. Man vill få bekräftelse och slippa känna sig ensam. Så tar det slut... man är ledsen för att allt blir så ensamt helt plötsligt... så går det ngra veckor eller månader. Så är man över honom. Så hittar man en ny. Tycker att han är en kul och cool kille så blir man "kär" och "ihop" och har det bra och får bekräftelse och uppmärksamhet. Sen tar det slut.... kanske har det gått ngra år men det tar iaf slut... så håller det på sådär.

No. I'd rather wait.
Kanske blir jag aldrig kär.
Men isåfall var det inte meningen.
Då hade gud
eller vem fan det nu är som bestämmer,
andra planer för mig. Den som lever får se.

Håll ut Louise. En dag kvar. En lång en. Men dock bara en dag kvar.
Sen kan jag försöka börja skapa mig ett normalt liv.



Dubbelpass imorgon. Sen är det måndag.
& jag har tagit ledigt. För att plugga matte...
och träna...
och skaffa mig ett liv.



Få ha på mig lite normala kläder, örhängen, min stil... som jag själv vill se ut.
Inte bara: svarta byxor svart t-shirt och förkläde.
Flottig i håret och svettig i ansiktet med dett lilla ögonsminket under ögonen istället för på.
Och foundationen på halsen istället för ansiktet.


I helgen blir det underbart.
Har anmält mig till en workshop uppe i Uppsala (vitsigt)
Sabar.
Underbar dans!!!
Hälsa på Sofia.



Har gått och tänkt på framtiden idag.
På New York.
På Skåne
Och på Rom.




Men mest har jag tänkt på att mitt liv måste reda upp sig. Det här går inte längre.
Jag tynar bort som människa, som person.
Min dygnsrytm måste bli bra.
Det här funkar inte.
Att somna kl fem och gå upp antingen när jag vaknar mitt på dagen efter åtta timmar (eller fler) eller gå upp två timmar efter att jag somnat, för att gå och jobba...

Give me my life back!!!

Har just ätit min dagliga nudelsoppa. Sitter naken framför datorn och ska snart fixa mig inför jobbet. Somnade o5.oo igår. Vaknade ett. Med all rätt! Så jag har fixat lite här hemma idag bara. O ska iväg o jobba som sagt. Sitter dessutom och för över lite musik och bilder på en extern hårddisk. Hittade massa gamla bilder där. Jätte kul!

När jag var i Ystad förra helgen hos min vän Amalia, var vi inne i en mysig affär som hade massa blandad inrednign från världens alla hörn och kanter. Därinne spelades mysig salsa och jag fann en massa färgglada intressanta skivfodral framme vid kassan. Dessa skivor kände jag igen, har sett dem förut. Priset var lite väl högt tyckte jag så jag skrev ned namnet och gick hem och fann att de fanns på cdon.com. Beställde hem en till och börja med, African Party. Så nu ligger jag och lyssnar på den i sängen och har det mysigt.

Borde sova då jag börjar åtta imorgon bitti och har en dag full med akitivitet, men jag bryr mig faktiskt inte. Jag är inte trött och får helt enkelt stå ut imorgon istället. Nu ska jag återgå till min musik...  ciao.





Jag på Ulrika, Amalias häst. Haha.. ett år sen jag satt på en häst och innan det var det ungefär 5 år sen jag satt på en häst... ni vet, jag är en gammal hästtjej. Hade häst från ung ålder till typ 15 då jag sålde min D-ponny Gibson upp till Waxholm (eller är det enkel v?) Kan sakna det ibland...





Hade lite för mycket tid på jobbet... resulterade i nya plastbröst...

Avskyr internetuppkopplingar med pms.
Gillar kronärskocka i konservburk med gaffel i sängen.
Tänker på gårdagsnattens panikångestattack.
Vill träna bort allt fett.
Önskar mig motivation till ett bättre liv.
Skall snart sova.

När jag trodde att jag nått botten och dessutom förlorat vad jag trodde var en vän. Kommer ett sms som ett brev på posten och räddar mig. Det handlar inte så mycket om vad det stod utan vem det var ifrån: Att det sedan stod ngt jag aldrig trodde skulle komma från den här personen gjorde mig så otroligt rörd. Och glad.

Har varit deppig hela dagen och att få det här smset lyfte upp mig. Precis som jag i ett tidigare inlägg skrev: varför ska man leva om man inte har vänner?! Ens vänner är allt.

För mig finns det inget vackert, inget fint, inget roligt att uppleva om jag inte får dela det med någon jag tycker och bryr mig om. Inget. För visst är man stark själv, men att leva ensam tror jag inte är ngt bra alternativ för någon.

tack. är allt jag har att säga!

Jag har fastnat totalt på en artist. Jag lyssnar konstant på henne och bara drömmer mig bort. Hon är fantastisk!!

I present to you amel larrieux.

[straight from wikipedia]

Amel Larrieux (born March 8, 1973) is an American soul and R&B singer-songwriter and keyboardist. Larrieux rose to fame in the mid 1990s as a founding member of the duo Groove Theory along with Bryce Wilson. After leaving the group in 1999, she released her debut solo album Infinite Possibilities the following year on Epic Records. In late 2003, Larrieux founded her own independent label, Blisslife Records, on which she has released three albums so far. Larrieux cites Ella Fitzgerald, Prince, Rickie Lee Jones, Stevie Wonder, Shawn Colvin, Chaka Khan, John Lennon, Patrice Rushen, Jimi Hendrix, and Joni Mitchell as her musical influences.^[2]
...

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva här just nu, så mycket jag verkligen skulle behöva skriva. Skriva av mig. Ned någonstans där jag vet att det är jag som bestämmer. Där ingen kan döma mig. Men vissa saker är bara sånt som man inte skriver. Just för hur människor kommer se på mig. Vem vet, du som läser kanske är min gamla lärare, min framtida arbetsgivare, en vän till min mamma and so on. Det går liksom inte vara allt för personlig och privat. Hur gärna jag än skulle vilja, för jag vill verkligen skriva av mig. Det växer som en cancersvulst inom mig. Ångesten bildar ett tjockt svart och illaluktande moln. Och det är inte många jag kan prata om detta med. Så hur bär man sig åt... skaffar lösenordsblogg? En ny anonym? Eller skiter i att folk kommer döma mig...

I've got to figure this out...

Risifrutti, turkisk yoghurt med honung och nötter, nudelsoppa, söderthé.... allt i sängen... ensam... till sex and the city... en lördag.... but hey, that's just me!

sen promenad med vän. fick agera vägg för en stund. tack! behövligt. nu inväntas nya bekantskaper och en kväll ute. lördag i linköping... vad kan hända liksom? inget som inte redan hänt iaf.

ledig imorgon också. andra helgen i rad. hur gööööttt?!?!?!??! can i get a hell yeah! HELL YEAAAH!

sen väntas en vecka av konstant jobbande. 7 dagar i rad varav en dag med dubbelpass. a womans gotta do what a womans gotta do helt enkelt. jag styr!

mkt annat som ska hända i veckan som kommer. träning. sök av stipendie. matteplugg, kanske en flytt? osv...

fokus on the target så att säga.

hejsvej!

Tar vi avstånd från varandra nu? Gör jag det omedvetet för jag vet att jag ändå aldrig kommer komma dig närmre än såhär? Och att vänskapen isåfall bara är från min sida och inte din. Kommer det sluta såhär?

Det må låta klyschigt, konstigt... you name it. Men jag tror att jag lär mig av att titta på sex and the city. Då menar jag inte ur alla synpunker, förstå mig rätt, jag tänker främst relationsmässigt. Jag har blivit toltalt besatt av sex and the city sen jag beställde hem boxen efter att ha sett den hemma hos min vän Micka. Där låg den, glittrande och fin... och alldeles alldeles.... underbar. Så jag beställde hem en egen. Såg några avsnitt via datorns dvdspelare. Sen helt plötsigt... out of nowhere, slutade min cdgrej på datorn fungera. Och jag har ingen vanlig fungerande dvdspelare till tvn- Så jag kan inte se mer sex and the city. Har en gång i tiden laddat ner tre säsonger, så en säsong kvar sen är det finito tills jag skaffar mig en ny dcdspelare. Hur jag skall klara mig? Ja, det är något som återstår att se.

nattetid har jag mest tankar i mitt huvud. det är då man hinner gå igenom allt man egentligen inte borde tänka på. alla dupar tankar...

jag har insett vikten av riktig vänskap. den vänskapen som liksom inte ruttnar bort vare sig hur mycket man kan ogilla varandra stundtals. vad jag har fått lära mig genom åren är att "bråk" oftast gör vänskapsbandet starkare.
jag skulle känna mig otroligt ensam utan mina vänner. jag menar inte att jag inte skulle klara mig själv, för det skulle jag absolut. men för mig finns det inget viktigare i livet än kärlek. och då tänker jag inte just kärlek mellan kille&tjej. utan även vänskapskärlek, familjekärlek you name it. jag anser att pengar kan göra en människa lycklig men inte evig lycka... och inte livsglädje. det som ger en människa livsglädje är att få göra det man älskar och att dela med sig av detta med personer man bryr sig om och älskar.

jag bryr mig om alla mina vänner. är de ledsna vill jag att de skall berätta det för mig. och känna att de får ut något positivt av detta. jag vill ha självänskap. vänskap som känns.

ytliga vänner har jag tillräckligt av. det är dem som inte bryr sig nu men som fixar en facebook grupp när jag är död eller kallar sig vänner när man blir känd.

så har jag en vän. trodde jag. som absolut inte behöver någon, säger han. det enda han bryr sig om i livet är pengar. hans åsikt om vänskap gör mig frustrerad och irriterad. jag känner att jag springer men inte kommer någonstans. så känns vår relation till varandra. jag försöker komma inpå honom och skapa en vänskap. men det går inte. det går inte skapa en vänskap när det inte är omsesidigt. det är omöjligt. om han ser mig som tidsfördriv eller en utfyllnad i livet som egentligen inte spelar någon roll. ja vad ska jag med det till då? han menar på att om vi skulle bli osams skulle han bara gå vidare. men jag vill att vänskap skall te sig som så att man kämpar för vänskapen. att den alltid skall förbättras. man skall lära sig och inspireras av sin vän. se den som en del av sitt liv.

för vad är livet utan vänskap?