Trots att jag faktiskt känner mig tillfreds med mig själv och mitt liv just nu är det ändå något som jag ibland inte kan skjuta undan, som jag känner att jag saknar.

Känslan av att veta att man är speciell för ngn.

Viljan att klä upp sig lite extra för ngn, längta efter ett godnatt-sms på kvällen, en varm kram som liksom känns lite annorlunda än den dina vänner ger dig. Att rodna så fort hans namn kommer på tal. Det där som är så spännande och roligt i början, när allt är nytt och man inte riktigt vet vart man är påväg ännu men man vet att det är något bra. Att spara på hans sms. Rensa inläggssidan men ta bort alla utom hans. Möta hans blick och veta om att han ser dig som huvudpunkten i hans liv just nu. Att du är den han tänkte på när han vaknade imorse, när han gymmar, den han tjatar om tills sina kompisar och tar upp i telefonsamtalen med sin mamma. Den han tänker på när ngn random tjej går förbi och råkar ha samma parfym. Att du är den han, trots att han inte erkänner det för ngn, fantiserar en framtid med barn och ring med. Att han inte ens ser åt en annan tjej trots att hon har både rumpa och bröst. Och känslan av att han frågar dig om råd om saker, att han vet att du finns där när han vill prata om vad som helst. Att han kan bolla ideér med dig, va sur på dig istället för sin chef och du ställer upp som slagpåse. Känslan av att ni inte ser varandra som främlingar utan familj. Att ni inte är en. Att ni är två individer som gillar varandras personlighet så sjukt mkt att du inte ens kommer ihåg att hans framtand är helt sne och att hans ena näsborre är dubbelt så stor som den andra. För det spelar ingen roll.

Den känslan. Som jag aldrig ens upplevt. Den saknar jag. För jag har fantiserat ut hur det är. Jag har haft så mkt tid att tänka på oviktiga saker att jag har byggt upp en förväntan om ngt, byggt upp ett drömförhållande som jag försöker matcha in folk i. Ser en snygg kille på stan och försöker placera in han i min mall. Men han passar inte. ... varför passar han inte... varför ser han inte mig på samma sätt som jag ser honom... varför kan ingen bara se mig för min insida istället för allt annat... varför lyckas jag bara skapa ytliga relationer, vrf vill ingen komma in under mitt skinn och lära känna den jag faktiskt är?

Det är många frågor och jag har ett enkelt svar: jag tänker alldeles för mkt på det.
 Om jag bara kunde lyckas släppa allt som har att göra med "vad jag inte har men vill ha och enligt mig, inte kan få" så kanske livet flyter på ännu bättre. Då går jag inte runt och grubblar över struntsaker.

För egentligen; jag skiter väl i vad folk tycker. Jag är jag. Jag ser ut som jag gör, är som jag är och det finns inte en jävel som mig. Jag vet med 100 procent att det finns de som är sjukt mkt "snyggare", de som passar bättre in i folks "egna mallar", de som är dubbelt så smarta, har finare hyr och bättre framtidsplaner. Men det finns fortfarande Inte en Jävel som Mig. Och det är jag otroligt stolt över att jag faktiskt vet om och värdesätter. Man borde verkligen försöka säga det till sig själv varje dag. Så man uppskattar sig själv och det man faktiskt har att erbjuda, för det är unikt. Du är en unik upplaga av dig själv. Det finns många som kanske ser ut att va ungefär lika dana, men inte under ytan. Och det är hur coolt som helst.

Så om vi bara kan sluta döma varandra, så lovar jag att allt kommer kännas bättre. För då slutar man också att döma sig själv. Slutar jämför sig med folk. För det är så superonödigt. Berömma varandra istället för att döma. Ju mer kärlek man ger, ju mer glädje man sprider och ju fler leenden man avfyrar, desto mer lovar jag att du får tillbaka. Förr eller senare...

det tar tid att få in detta tankesätt så det blir en vana istället för ngt man hela tiden får försöka övertala sitt inre att tänka på. men när man väl är där... nirvana.

peace love and rnb!