Klockan står på 13:03 och jag lyfter luren.. Upptaget. Väntar någon sekund, hämtar andan och ringer igen.. Upptaget. Tanken slår mig att det är för sent, jag har missat telefontiden. Försöker ännu en gång, signaler går fram och jag hör ett svagt mummel i andra änden av telefonen. Jag hälsar och presenterar mig artigt.

"Jo jag skulle vilja besöka -, intagningsnummer -."
Vänta! Vadå inte inskriven i systemet?! Han måste mena det vanliga systemet..
"Jag har bevakade besök." Är vad jag får fram i en låg stämma.

Okej, nu borde han hitta mig! Inte?! Så efter alla samtal till häkten och Kumla, överklagan efter överklagan, så har dem missat att skriva in mig?! Hjärtat sitter i halsgropen och jag försöker att hålla tillbaka tårarna. Förklarar lugnt och moget att jag har varit i kontakt med Kumla anstaltens ledning, VD:n för häktet samt att - frågat vårdpersonal om papprena ifrån överklagan och vi har fått klartecken för bevakade besök.. Mannen i andra änden hör min darrande stämma och ber mig att vänta.

Minuten som gick kändes som en evighet. Han förklarar att regionen ej lagt in mig i systemet ännu och att papprena ifrån överklagan är konstiga och otydligt skriva, han förstår inte. Jag förstår inte! Med en darrande ton frågar jag hur det går.. Mannen jag talar med förklarar i en vänlig och omtänksam ton att han går runt systemet och skriver in mig på besök, bevakat. En elefant kliver av min bröstkorg, en tår faller långsamt från ögonvrån.

"Tack så hemskt mycket! Du är en ängel!! Tack tack tack!"
Mannen svarar ömt: 'Om jag kan hjälpa dig så gör jag det.'

Jag tackar ännu en gång och önskar honom en fortsatt trevlig dag och han detsamma till mig. Minuterna efter samtalet är svarta. Blankt. Imorgon får jag äntligen träffa dig, som jag har längtat! Mitt glada humör övergår snabbt till en skräckblandad längtan. Vet inte om jag skall skrika eller gråta.. Har aldrig varit såhär nervös förut. Häktet var ju ingenting! Men att se den gigantiska muren framför mig med taggtråd samt elstängsel skrämmer mig, jag känner mig liten, nästan osynlig. Vetskapen av att det är ditt hem - en tid framöver.. Längtan efter att få träffa dig tar över, men nervositeten sitter kvar. Tidaholm, here I come!

Imorgon hjärtat, imorgon.