Ha ha. älskar sista bilden som berina tog utan att märka att jag var med på den.
hon såg inte för solen tror jag det var.
haha. jag ser mkt fundersam ut.

One Love Cruise.
48 h.
Sthlm Riga Sthlm

Min första kryssning. Åkte dit lite nervös över hur min båtsjuka skulle te sig. Men det gick galant. Kände inte av något faktiskt. Och jag kan ex.vis inte hoppa studsmatta för att jag mår så illa... så de va great.
Var dock sliten efter tidigare vecka, dålig sömn, mkt festande osv...vilket ledde till att jag inte riktigt hade ork till att festa som jag skulle ha velat. Kände mig aningens tråkig och inte riktigt mig själv.
Men vi dansade, åt snuskig mat, drack vodka/redbull, käka chuuuklad, tittade på chuuuklad.
Mr Vegas, Kapten Röd m.m
Dancehallqueen tävling.
Och shit. Va sämst vissa var.
Jag gillar verkligen inte den typen av dancehall. Inte för att vara den, men vissa var verkligen dåliga, medans andra var mkt bättre. Själv tycker jag att rätta tjejen vann (har kollat upp i efterhand hur det slutade, för vi drog därifrån innan det var klart) Dels för att hon inte hetsade, hon log och dansade mer classy än de andra som gick in med inställingen att de på ett eller annat sätt skulle lyckas spräcka både sin punani och sin skalle, och dessutom hade de blicken att de garanti ville döda ngn. Men hon som vann, äe, hon va klart bäst. Sen tkr jag att Julie från Bowdown är bra, men hon är galen när hon dansar. Haha, helt crazy: Jag skulle frukta för mitt liv om jag dansade så. Haha. Fast förhoppningsvis har hon bättre kroppskontroll än jag. ha ha ha..

änywaaay.
tack till berina som fixade ihop det!!
du är crazy tony montana men I like it.
kram till nya bekantskaper och gamla.
folk jag kom närmre och andra jag nu tar avstånd ifrån.

Hon har roligt. Hon dansar. Hon vet att hon är snygg och skäms inte för det heller. En mycket intresserad bartender fnissar och skojjar, han är en kul kille tycker hon. Det är alltid roligt med uppmärksamhet. Hon finner sig i situationen men skojjar bort det lite. Inte intresserad. Desto mer intresse finner hon i ett par hökögon lite längre in på klubben. Hon vet att han tittar, hon vet att han håller ögonen på henne. Och hon vill att han ska se henne.
Varför är han så arrogant?
Stunden senare kommer bartendern fram, full och glad, säger att han frågade X om han fick hångla med henne och att han fick tillåtelse till att göra det.
Oblygt.
Det tar ett tag innan hon tar in vad han nyss sagt. Tankarna susar i hjärnan.
Varför frågade han honom om det? Vi är inte tillsammans.
Vad menar han med att han får hångla med mig?
Vem tror han att han är?
Istället för att svara på bartenderns omåttliga raggningsförsök står hon och krigar med sin egna hjärna. Ilskan växer fram likt ett oväder i New Orleans. I sin fulla tillvaro sätter hon igång, hon knapprar på mobilen, tänker inte efter och trycker på "skicka". Flera gånger händer detta och det är inte förens efteråt hon förstår vad hon nu satt igång.
Men ilskan tar över, hans fortsatta arrogans gör det ännu värre och smsterrorn eskalerar.

En emotionell röra.
Två upprörda tjejer lämnar klubben den kvällen.
Inga brustna hjärtan.
Men själar arga över brist på respekt och tron att dessa skulle vara värda mindre än en hög med skit.
Att analysera detta är egentligen ingenting som behövs. Det enda som behövs är egentligen två NEJ.
Dessa män är inte värda tankar som: vrf gjorde han så, vad menade han...
De har visat vad de tycker och tänker, hur de ser på folk Och främst tjejer.
Inga analyser behövs.
Trots detta ställer vi frågorna om och om igen.
Trots detta får vi det där kända knivhugget i magen så fort personen ifråga uppenbarar sig.
Trots detta kan de här två männen inte lämnas ur nästan en enda konversation.
Oh pojkar. Dessa pojkar

Jag vet att det är väldigt lätt att tänka för mycket. Jag gör det väldigt ofta dessutom. Men jag kan inte låta bli att fundera över vilka som egentligen räknas som riktiga vänner.

Jag kan känna att jag ofta får kämpa för vissa vänskaper. Det kan vara rätt simpelt. Folks sätt att skriva sms på. Vissa är totalt känslokalla i sitt skrivspråk att det blir helt tomt. Jag menar inte på att man skall överdriva med smilies och sånt men det blir så tydligt när vännen "pluttinuttar" med andra vänner men håller sig till punkt och prick när det kommer till en själv.

Jag vet inte men detta sätt får mig att ta avstånd från sms-skickandet till just dessa personer.

Jag undrar hur många som ser en som friends with benefits (inte sexuella då...) Jag menar att man är vän med denna pga anledningar som är utöver det att man klickar som pesoner och trivs i varandras sällskap.
Det kan istället vara att man har brist på saker att göra och då har denna person dig som nödlösning en onsdagskväll när resterande gänget inte har tid, och du är den enda lediga.

Det kan vara att den här personen känner extremt många "it-personer" och du behöver få ut din nya musik på ngt sätt och detta är en enkelt väg då personen ifråga kanske delar din musik på sin facebook.

Vem ställer upp när du mår dåligt? Vem skickar ett "jag saknar dig" sms när det gått alldeles för lång tid mellan era träffar? Vem bryr sig om dina åsikter och kan diskutera med dig trots att ni tycker olika men ändå accepterar dig? Vem pushar dig till att göra det du vill?

Jag kan känna att vissa av mina vänner ibland skäms över mig. Tycker att jag inte är "helt rätt". Det märks på sättet de ser på mig när jag klär mig "konstigt" och när jag gjort ngt jag kanske tycker är lite pinsamt men ändå inte skäms för. När det ber mig trappa ner på något jag gör osv. När jag hör från andra vänner att dessa har pratat om mig och frågar saker. Finns det någon anledning till att de inte pratar med mig rakt ut?

Jag är en väldigt öppen person, jag gillar inte att vara osams med människor och jag tycker att man som vänner skall kunna va helt olika men ändå gå ihop. Man skall aldrig skämmas över sina vänners val. Man kan försöka berätta för dem vad man tycker, men då utan att såra personen ifråga. Aldrig trycka ner en vän. Det har jag dock många gånger blivit. Vänner som kommenterar mitt utseende ex. på ett ogenomtänkt sätt. Så jag tar åt mig. För enligt mig är mina vänners tycken viktiga, men de är inte allt. Jag har egna åsikter som jag vill att Du ska acceptera på samma sätt som jag accepterar dina.

För mig är inte vänskap något påtvingat eller krystat. Man skall inte få slut på samtalsämnen. Men jag har vissa vänner jag känner att jag inte kan dela med mig av vissa saker till, för jag vet att de skulle döma mig. Och då ställer jag frågan till mig själv: är dessa personer verkligen vänner, eller är dem mer bekanta?

Jag ser på vänskap ungefär på samma sätt som jag ser på kärlek. Det är svårt att hitta ngt riktigt. Jag håller mig till få och har dem nära. Jag gillar att träffa nya personer men jag skiljer fortfarande på vänner, kompisar och bekanta.

Jag har alltför många kompisar som inte behandlar mig på ett ömsesidigt sätt. Och det tär på mig. Tillslut orkar man inte försöka för det känns förgäves. Då tar det stopp. Jag är känslig, det vet jag. Men jag är också lojal och öppensinnad. Jag älskar mina vänner för hur dem är, just för att de är som dem är och hoppas därför att de tycker detsamma om mig. Annars får det vara. Man kan göra slut med vänner också.

Love.

Nu sitter jag här och äter min jävla Skyr. Protein. Ska lyxa till det med lite ägg snart och en kopp kaffe.
Dagen började inte bra, för natten var förjävlig. Kunde inte somna för jag låg och tänkte för mycket. Skulle tvättat imorse men sov över min tvätttid då jag som sagt inte kunde somna så jag gick direkt till gymmet istället. Pallade bara träna 45 minuter för jag var inte motiverad. Ändå gick det hyfsat bra, det lilla jag gjorde. Hade dock helt fel musik för dagsformen. Min vanliga lista jag brukar köra, som innehåller sommarfeelingmusik som gör en glad. Hade helst velat spela ngn arg hårdrock av ngt slag. Men eftersom jag vanligtvis inte brukar lyssna på det visste jag inte vad jag skulle söka på.

Nu ska jag slänga in lite färg i håret, fixa maten, städa upp lite här hemma, dra till arbetsförmedlingen och kasta lite hat för att dem hatar mig och sen dra till jobbet och hopefully bli på lite bättre humör.

Hoppas ni får en bra dag! och jag vet att allt blir vad man gör det till men ibland kan man inte rå för att man är pissed off på allt :) haha idag är en sån dag.

Slänger in en bra låt som ni kan lyssna på....

I fredags åkte jag och Emlan till Sthlm. Emelie missade tåget så jag fick åka dit själv först, sen kom hon som en eftersläntare. Vi drog en stansväng och jag insåg att jag hatar stressade människor. Vill bara chillgå fan. Men så är det så mkt folk i vägen som stressar och har sig. Då blir jag såhär: jävla sthlmare som alltid ska stressa.
Sen drog i till Haninge och hängde med vänner och bekanta på en "klubb" de hade anordnat. Great. Till början fet musik. Jag dog musikdöden inombords för det var så bra dancehall & soca & ndombolo och jag du veet, sen dog jag segdöden för det kom sånhär hiphop man inte kan dansa till. Så jag drog till med min Carlton-dans och bara hade det gött. Tog nattbussen tillbaka och sen taxi till Bromma. Fett kallt i Sthlm. Urs.

jag lär mig alltid ngt när jag är i sthlm (när jag är på andra ställen också...) och den här gången fick jag två nya fördomar:
1. Sthlmare är stressade
2. Sthlm-tjejer (alltså sthlmfödda dårå) är dryga

och en sak till... nästa person som skrattar åt mitt namn rakel...(in my face också) kommer jag ge en riktig dänga.

znaaaaap!

Någonstans på vägen förlorade jag mig själv. Jag förlorade mig i den nya världen som styrs av pengar och social framgång. Maktkampen mellan oss människor är sjuklig. Vi vet inget längre. Det vi styrs av är framgång och karriär. Vi visar upp en fasad på internet. Facebook. Som får oss att framstå som lyckliga människor. Detta är en fasad få av oss faktiskt lever upp till. Facebook får oss att jämföra oss med personer som lever ett liv som handlar om att få andra att känna självömkan och avund. Jag vill inte leva det livet.
Jag vill inte känna att jag missar något när jag inte har tillgång till facebook.
Jag har för tredje gången stängt av min sida och känner att det kliar i fingrarna. Jag går miste om människor, om event, om samtalsämnen, om diskussioner. Jag missar bilder och statusuppdateringar värda att se.
Men så tänker jag...
att egentligen är det inte jag som missar något. Det är jag som vinner tid till annat och som helt enkelt får lära mig att fylla mitt behov av nyheter via andra källor. Såsom att faktiskt umgås. Vara social på ett helt annat sätt.

På fredag är jag ledig och det enda måste jag har den dagen är att skaffa mig ett bibliotekskort.
Har ni tips på någon bok: fakta som skönlitteratur. Hit me with your best shot.
Här skall ny information tas in.
Information som utvecklar min hjärna framåt.

I några dagar har vi haft sol.
Då kan man inte undgå att må jätte bra. Alldeles förjävligt bra. Utan att veta om varför.
Man älskar allt. Oh. Det är bara underbart.
Sen kommer man i kontakt med verkligenheten igen. Behöver inte nödvändligtvis vara pga att solen går i moln.
Utan just för att verkligeheten kommer ifatt.
Jag sitter då och ifrågasätter min situation.
Jag vill inser att när jag säger att jag är trött.
Menar inte jag bara, trött i huvudet, trött så att jag vill sova för natten.
Utan trött.
Jätte trött på livet som är.
Jag är trött på att vara trött på livet.
Trött på att varje dag fundera vad som kommer hända.
Jag lever aldrig i nuet.
Jag tror att jag gör det. Men jag gör faktiskt inte det.
Idag var jag i simhallen med två av mina fina vänner.
Vi simmade några motionslängder för att sedan bosätta oss i ångbastun.
Där satt vi.
Bredvid mig satt Nati i lotusställning typ, mediterade.
Och till höger om mig satt Desireé och njöt med ögonen slutna och långsamma andetag.
men jag, jag kunde inte förmå mig att slappna av. Jag kunde inte sitta still.
Byte ställning. Vred på mig.
Försökte koppla av och tänka på bara "NU" ... finna lugnet...
men nej. Kände mig stressad och oroad. över inget.

Jag är garanterad bekymmersrynkan mellan ögonbrynen.



Jag behöver inte bekymra mig om något.
Men jag gör det.
Alltid.
Över allt. Oviktig. Men ändå över inget.

Det är något speciellt med övergången mellan vinter och vår. Det är som magi i luften. Vi homosapiens sapiens knallar runt på gator och torg med ett nöjt flin i ansiktet, kanske fryser vi lite i våra skinnjackor vi promt skall börja använda trots att vi vet att graderna inte riktigt är så höga ännu. Djuren går små vårskutt glada att slippa kylan och snön. Jag själv har redan spatserat runt stan med min väl använda skinnjacka. När jag har bestämt mig för att vintern är över, då tar jag på mig jackan och tar inte av mig den förens det är dags för sommaren att infinna sig. Det får vara hur kallt det vill i februari/mars där någongång, jag tar fortfarande inte av mig den. Jag fryser... gud va jag fryser. Men jag är övertygad om att vädergudarna ser ner på mig och känner sympati... för någon gång blir det ju faktiskt vår och vem vet om det är på grund av min tjock-jacks-vägran?

Det är något speciellt med övergången mellan vinter och vår. Solens strålar som bestämmer humöret för dagen hos oss flesta här i Sverige. Vi är inte lyckliga om inte solen lyser eller har lyst. Om än bara lite under dagen. Vi förflyttar oss fort som bara fan ut. Helst skall vi sätta oss på balkongen i bikini redan nu. Det gäller att vara i tid med brännan. Först ut vinner. Vi pustar äntligen ut för nu kan vi använda våra solgasögon och därmed känna oss som kändisar, utan att skämmas. För skam. Det är något vi svenskar ofta känner. Vi är ju gifta med jante-lagen menar jag. Men nu, nu är det "normalt" med solglasögon och bara det ger oss ett förjävla fånigt leende i fejjan.

Själv har jag klarat mig utan facebook i en vecka och jag känner mig friare än aldrig förr. Jag har fått en riktig endorfin-skjuts idag. Jaa mina vänner, detta på grund av solens strålar. Jag är precis som ni. Jag blir sjukt lycklig av solen. Den är underbar! Underskatta aldrig solen mina undersåtar, gör inte det för guds skull!


Jag ser fram emot helgen något sjukt. Kmr ha a blast I tell you.
Börjar med en alldeles underbar ledig fredag.
Löning!
Frukost med min fina vän Erica. Bara vi kan snacka så mycket skit om allt och alla som vi gör. Behöver rensa käften på lite skit så det är fan i mig dags att vi träffas nu.
Skall hem till mina stamceller på landet och hänga. Sy ett sportlinne som jag har fantiserat ihop i mitt alldeles för stillastående kreativa huvud. Jag skall träffa min bortadopterade hund (ja, min mamma är adoptivmamma, vare sig hon vill eller inte) Jag skall handla mat och bara flyta på ledigheten. Kanske äta lite "riktig mat" (som tagit mer än 3 minuter att tillaga) Träna lite på gymmet i "byn" också om lusten infinner sig.
Får jag som jag vill avslutas fredagen med ännu mer träning och lite jazuzzihäng på gymmet i stan.

Lördagen börjar med samma pass som förra lördagen: 75 minuter. Mixpass. Spinning & Body Pump.
Därefter ett kort arbetspass på 4 timmar och sedan hemgång för städning och matlagning.
Isabelle och Rosa (två vänner och kollegor) kommer sen hem till mig för förfest.
Sen drar vi vidare ut i natten. Möter upp mina vänner Ingrid & Emelie för ännu mer förning på ngt random ställe. Ågatan om jag får som jag vill.
Bussen får ta oss vidare till en lokal sverige aldrig tidigare skådat. Där underground fester pumpar blodet runt och fötter skaver som aldrig förr tack vare 11 timmars dansmarathon.

Söndagen kommer bestå av en enda sak. Sova och mys. Ok. Det blev två.
Tack för mig. Nu ska jag sova!!

Ha en underbar helg!

Är i en situation i mitt liv då jag verkligen funderar över vad jag vill bli. Det finns ngra alternativ. Men jag vet fortfarande inte. Så jag hör min mammas röst i mitt huvud "men vad är du bra på?" ... så jag tänker.
och kommer inte fram till ngt. Googlar "vilket yrke passar mig" och hamnar på en rad olika sidor med frågor man skall svara på och sen få fram en ungefärlig sammanfattning över sig själv och yrken som skulle passa. Detta har jag bland annat fått fram...

Din personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
(här är det lite roligt för de tjocka yrkena har jag verkligen tänkt att jag skulle kunna tänka mig att bli)

Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

Du Blev Humanistiska Hugo:
Du är en underbar pedagog och brinner för att lära ut dina kunskaper och erfarenheter till andra. Kanske har du ledaregenskaper och ser potential i andra samt kan leda andra i sitt arbete. Du förstår dig på psykologins vikt samt har en pedagogisk och diplomatisk framtoning som gör att andra lyssnar när du talar. Människor intresserar dig. Yrken kan vara lärare, pedagog, psykolog, coach eller beteendevetare.

Ja... just nu snurrar jag kring: psykolog, lärare, journalist, polis, behandlingspedagog...
men jag vill inte plugga. haha.

Swedbank's hemsida. Jag aktiverar ett nytt e:sparkonto.
Namnet blir: Dreams.
Drömmar som jag ännu inte har, men jag vet vart drömmarna skall utspela sig.
I något land där tiden inte är viktig, där materialisterna är så få att man får locka fram dem med en nokia 3310.
Det landet där man lär sig av varandra och inte internet. Där historier berättas och inte rykten.
Där drömmar blir till och drömmar upplevs.
Jag för över en löjlig summa men klickar trots denna minimala peng, stolt på "godkänn" knappen
och ser de 200 kronorna sitta där och bara väntar på att få bli en del av min framtid.
Vi ska bara veta vad vi kommer vara med om... jag och mina 200 kronor.

Trots att jag faktiskt känner mig tillfreds med mig själv och mitt liv just nu är det ändå något som jag ibland inte kan skjuta undan, som jag känner att jag saknar.

Känslan av att veta att man är speciell för ngn.

Viljan att klä upp sig lite extra för ngn, längta efter ett godnatt-sms på kvällen, en varm kram som liksom känns lite annorlunda än den dina vänner ger dig. Att rodna så fort hans namn kommer på tal. Det där som är så spännande och roligt i början, när allt är nytt och man inte riktigt vet vart man är påväg ännu men man vet att det är något bra. Att spara på hans sms. Rensa inläggssidan men ta bort alla utom hans. Möta hans blick och veta om att han ser dig som huvudpunkten i hans liv just nu. Att du är den han tänkte på när han vaknade imorse, när han gymmar, den han tjatar om tills sina kompisar och tar upp i telefonsamtalen med sin mamma. Den han tänker på när ngn random tjej går förbi och råkar ha samma parfym. Att du är den han, trots att han inte erkänner det för ngn, fantiserar en framtid med barn och ring med. Att han inte ens ser åt en annan tjej trots att hon har både rumpa och bröst. Och känslan av att han frågar dig om råd om saker, att han vet att du finns där när han vill prata om vad som helst. Att han kan bolla ideér med dig, va sur på dig istället för sin chef och du ställer upp som slagpåse. Känslan av att ni inte ser varandra som främlingar utan familj. Att ni inte är en. Att ni är två individer som gillar varandras personlighet så sjukt mkt att du inte ens kommer ihåg att hans framtand är helt sne och att hans ena näsborre är dubbelt så stor som den andra. För det spelar ingen roll.

Den känslan. Som jag aldrig ens upplevt. Den saknar jag. För jag har fantiserat ut hur det är. Jag har haft så mkt tid att tänka på oviktiga saker att jag har byggt upp en förväntan om ngt, byggt upp ett drömförhållande som jag försöker matcha in folk i. Ser en snygg kille på stan och försöker placera in han i min mall. Men han passar inte. ... varför passar han inte... varför ser han inte mig på samma sätt som jag ser honom... varför kan ingen bara se mig för min insida istället för allt annat... varför lyckas jag bara skapa ytliga relationer, vrf vill ingen komma in under mitt skinn och lära känna den jag faktiskt är?

Det är många frågor och jag har ett enkelt svar: jag tänker alldeles för mkt på det.
 Om jag bara kunde lyckas släppa allt som har att göra med "vad jag inte har men vill ha och enligt mig, inte kan få" så kanske livet flyter på ännu bättre. Då går jag inte runt och grubblar över struntsaker.

För egentligen; jag skiter väl i vad folk tycker. Jag är jag. Jag ser ut som jag gör, är som jag är och det finns inte en jävel som mig. Jag vet med 100 procent att det finns de som är sjukt mkt "snyggare", de som passar bättre in i folks "egna mallar", de som är dubbelt så smarta, har finare hyr och bättre framtidsplaner. Men det finns fortfarande Inte en Jävel som Mig. Och det är jag otroligt stolt över att jag faktiskt vet om och värdesätter. Man borde verkligen försöka säga det till sig själv varje dag. Så man uppskattar sig själv och det man faktiskt har att erbjuda, för det är unikt. Du är en unik upplaga av dig själv. Det finns många som kanske ser ut att va ungefär lika dana, men inte under ytan. Och det är hur coolt som helst.

Så om vi bara kan sluta döma varandra, så lovar jag att allt kommer kännas bättre. För då slutar man också att döma sig själv. Slutar jämför sig med folk. För det är så superonödigt. Berömma varandra istället för att döma. Ju mer kärlek man ger, ju mer glädje man sprider och ju fler leenden man avfyrar, desto mer lovar jag att du får tillbaka. Förr eller senare...

det tar tid att få in detta tankesätt så det blir en vana istället för ngt man hela tiden får försöka övertala sitt inre att tänka på. men när man väl är där... nirvana.

peace love and rnb!

Han knackade mig mig på axeln och sa att jag hade en vän i telefonen. Nyvaket tittade jag upp och satte luren mot örat och fick möta ett smärre krig som forsade från en kvinnomun genom telefonen och in i mina nyvakna hörsegångar. Aj aj. Vad pratade hon om egentligen. Folk letar efter mig och jag är anmäld som försvunnen?
Men jag sover ju bara, jag har ju bara sovit här på soffan. Hur mycket är klockan egentligen? 
Helt plötsligt kom jag ner på jorden och insåg att det visst var annandag jul och den traditionella kalkonmiddagen skulle äga rum ngn timme efter tolv. Tittade på min mobil, bäcksvart. Den måste ha stängts av under dagen. Klockan var närmre 17.00 på eftermiddagen och jag har sovit sedan 10.00 då efterfesten skulle äga rum men jag somnade som den sömnälskande person jag är. Bakis och alldeles snurrig reser jag mig upp, tar min väska och min jacka och kutar ut i eftermiddagens mörker. Ringer upp min far och får reda på att iprincip hela min bekantskapskrets från lkpg till skåne, letar efter mig och att jag precis blivit "anmäld som försvunnen" hos polisen. Får beordran att ringa min farmor&farfar som sitter hemma med kalkonen i ugnen och väntar på att få höra att deras barnbarn är funnen styckad i en skog. Så jag ringer och får glädjerop och tårar tillbaka. Det var det bästa som hänt dem, får jag höra. Jag som bara sov. Skammen börjar dra över mig och mitt urusla ansvar sköljer över mig som en flodvåg. Nästa samtal blir till en vän jag där och då insåg att jag kanske underskattat lite. Utan henne hade det nog inte lyckats nå mig. Om vi glömmer bort att jag bara sov och tänker att jag faktiskt hade kunnat varit försvunnen, vilken hjälteinsats. Jag vet själv inte om jag hade gjort så mkt som hon faktiskt gjorde. Hon och en vän till tog hjälp av sin vän med bil och åkte runt till lägenheter i närheten av där de trodde att jag var, och knackade på dörrar och frågade efter mig. De ringde folk, som jag egentligen inte ens känner men som kunde ha sett eller hört ngt om mig. De letade arslet av sig. De hjälpte min mamma och pappa något enormt. De om någon är otroligt tacksamma. Tillslut lyckades de haffa ett telefonnummer som nådde till personen jag var på efterfest hos. Jag skäms fortfarande för att jag fick mina närmsta att bli så otroligt oroliga i onödan, men jag insåg också hur tacksam jag är och verkligen borde vara som har dessa människor i mitt liv. 

Jag kmr ihåg för ngra månader sen när jag var som mest deprimerad. Då låg jag i min säng långt in på eftermiddagen och tänkte att ingen skulle märka om jag dog i min säng. Ingen skulle sakna mig. Eller märka att jag var fösvunnen. Nu får jag äta upp mina ord. 

Det var många som hjälpte mina föräldrar den där måndagen, och jag tackar er alla otroligt mkt.
& du, du vet vem du är. Dig tackar jag lite lite extra.
För efter alla dessa år. Som vi har hatat varandra. Som vi har bråkad. År har gått utan att vi pratat. 
Och ändå är du den som står där när du behövs som mest. 
Du får vara hur arg du vill på mig för att jag var så oansvarsfull och tvingade er att bli rädda och oroliga i onödan.
Men jag är ändå glad. För nu vet jag vilka människor jag behöver i mitt liv. Jag vet vilka som ställer upp.
Jag hoppas att jag slipper, men om dagen skulle komma och ni skulle hamna i ngn liknande kris, då skulle jag ställa upp utan eftertanke. 

tack 2011 för att jag insåg vilka som förmodligen kmr följa med livet ut. 
nu går vi vidare. 
2012. be kind. 

Jag följer en av mina favoritkoreografer/dansare, Sara Galan, via hennes facebook. Häromdagen skrev hon en statusuppdatering som handlade om att ngn tyckte sig veta att hon ansåg sig bäst inom ndombolo osv. & att hon inte skulle tro det och yadi yada samt att hon "vet väl om att hon är vit eller?"
Hon var uppenbarligt ledsen och jag kunde inte undgå att kommentera inlägget.
Jag blir så fruktansvärt arg. Jag har själv fått liknande kommentarer.
Att jag bör veta om att jag är vit.
Jag får inte dansa så.
För jag är vit.

Vi vill ta oss ifrån racismen eller hur?
Men varför delar vi då in ngt så världsligt och kulturellt som dans i "ras-göra"
Vad har dans med hudfärg att göra?
Nadie!
Om vi ska gå way back så kommer säkert all dans från Afrika
(nu har jag inte tagit reda på det här så... rätta mig du som vet.)
Så menar ni då på att vi som föddes vita inte skall få dansa?
Och bara för att man dansar och är glad i en "stil" som är ganska så oupptäckt för oss "vita"
(om vi nu ska hålla på och rasindela oss) som ex. Ndombolo så tror man sig alltså att man är svart, för att man gillar att dansa just den dansen?! I don't get it. Det känns så otroligt korkat att komma med sådana åsikter.
Don't get me wrong, Alla har rätt till sina åsikter.
Men... vart vill ni komma med dem?

Det blir ju inte bättre. Det blir bara större klyfta mellan vita och svarta om svarta får dansa en viss grej och vita en viss grej. Likaså att svarta för göra det och inte det och vita får göra så och inte så...
Alltså.
Tänk efter.
Vi är snart inne på år 2012. Har vi inte kommit längre?
Vi bor dessutom i ett rätt så modern land som kommit hyfsat långt med allt.
Jämlikhet, racism... m.m
Sen förekommer det ju fortfarande väldigt mkt, det går det inte att säga ngt om.
Men vi borde väl iaf ta oss framåt istället för att backa flera steg.
Är ni med mig?
och en sån sak är väl kanske inte bara upp till politiker och de personer som är "styrande" och har "makt" utan kasnke mer upp till oss dödliga och vanliga människor. Om vi börjar bete oss som vuxna, mogna människor med respekt för varanda.

Jag skulle kunna forstätta mala på om det här för det gör mig så otroligt frustrerad.
Alla bär vi en färg, var stolt över hur du ser ut, var du kommer ifrån, din kultur och din historia.
Men döm inte andra och behandla andra precis som du själv vill bli behandlad.
And last but not least;
behandla dig själv som du behandlar andra så får du se hur kul du tkr det är...

ciao.

Jag måste intala mig hela tiden att ta det lugnt. Inte stressa och bråka med mitt inre. Sthlm kommer vara kvar. Stressa inte att flytta. Malmö kommer vara kvar. Jag kan inte flytta ngnstans utan att veta vad jag vill göra. Då kmr jag gå vilse. Jag måste ha en plan.

Min plan får börja här i Lkpg, i åtminstone två månader till. Tänker starta mitt eget företag. Bli min egna chef. Till en början går man ju oftast inte i vinst när man startar sitt egna, men så småning om kanske det kan bli ett deltidsjobb iaf. Mitt mål. Jag vill inte jämföra mig med folk jag gick i skolan med som tagit sig längre än mig inom dansvärlden. För det är inte mitt mål. Jag vill inte bli en dansare - ensam. Jag vill inte bli dömd på det sättet. Jag tänker när jag ser ngn som tagit sig långt inom dansarvärlden att jag står kvar och inte har utvecklats alls. Men när jag tänker efter har jag bara valt en annan väg. Pedagogvägen. Jag passar bättre som danspedagog/instruktör. Visst, blir dömd då också: Men det är inte "mig" de är där för. De är där för sin egna skull och det är jag som lär dem, min kunskap. Det är jag som skall inspirera dem och pusha dem. Jag vill inte tävla med jätte många andra tjejer för att få den "rollen" den platsen i den showen osv osv. Jag har inte psyket för det. Jag kunde säkert blivit en jättebra dansare - om jag hade satsat och skaffat mig självförtroendet och motivationen. Det tvivlar jag inte på. Men jag själv satte stopp för min utveckling: istället tog jag den här vägen. Och det är kanske den vägen jag borde utveckla istället för att gå runt & vara avundsjuk på andra för att de blev det jag inte blev...

Så hade jag på mig en såndär kort topp/tunika/klänning som liksom hade kunnat visa mer än den döljde när jag satt ner. Men så tänkte jag att mina lår är ju så pass tjocka att de liksom går ihop när jag sitter ner så varken punanin eller ngt annat i det närmsta området lär ju få luft.

Kärringen i mig stannade hemma idag. Borde skaffa mig ett alterego. Kerstin. Blir bra. Idag var Kerstin lite sugen på öl. Så hon hittade en Mohawk i kylen. Nu är det halva kvar men Kerstin är nöjd. För så gott är det faktiskt inte med öl.

Finns det ngn mer 21åring som sitter hemma själv en lördagskväll?

så ligger jag här ensam i min säng.
istället för livsglädje fick jag ett extremt
anfall av dödsångest.
helvete...

Iochmed att jag jobbar på café möter jag varje dag alla sorters människor. Unga som gamla, rika som fattiga, svensk som somalisk, rasister, veganer, funktionshindrad, snobbig, snygg, ful, dryg, arbetslös, mamma och dotter, far och son, dejter, breakups... you name it.
Och ngt som jag får uppleva varje dag och som jag varje gång när det händer, också tänker på och liksom slänger ur mig ett "aah ja säger ju deeeet" är det här med betalning.

Jag är en person som ofta analyserar saker men jag gillar inte att jämföra personer. Jag har säger oftast att det inte är speciellt stora skillnader mellan ex. en svensk eller en kurd yani you name it. haha.
Just för att alla är människor och upplever samma saker men reagerar på olika sätt beroende på uppväxt, miljö, religion o u name it. Det har alltså inte med namn, språk eller hudfärg att göra.

Meeeeen.
Ngt som jag efter många månaders analysering kan säga är att svenskar är snåla jävlar.

exempel.
En grupp med (jag brukar inte använda dethär skälsordet men jaaa, nu blir det så) blattar kommer in på cafét. De är unga tjejer i 20 års åldern. Första personen beställer bakad potatis med skagenröra och ngn thésort, sen frågar hon resten av personerna i gruppen...låt säga de är 6 personer, vad de ska ha så hon får med det på notan. Sen frågar jag om det var bra så och hon svarar ja, så vips sträcks det fram fyra 500hundringar framför mig och jag vet inte vem av de jag ska ta. De knuffas och håller på för att få vara den som skall betala för hela gänget. Tillslut väljer jag bara en sedel och de går nöjda därifrån.

exempel.
Tre svenska tjejer med sina dejter kommer in på cafét. Tillskillnad från gänget innan som visste exakt vad de ville ha står det här gänget länge och väl och velar, tjejerna frågar om det finns ngn mindre portion av kycklingen för de brukar aldrig orka äta upp hela. Så slutar det med att de börjar beställa, de tror att drickan ingår och jag upplyser dem (i min hjärna) att de är idioter och att det här är ett café, det ingår inte hääääär! och jag frågar sen hur de vill betala, tillsammans eller var för sig. Snabbt svarar de i kör "var för sig". Så då får jag ställa mig med min kvackliga matte och räkna ut hur mkt var och en skall betala och få tillbaka.

Jag vill dessutom säga att det är endast få fall där killen betalar vid en dejt, det händer näääästan aldrig.
Skall två personer köpa en pommeskorg som kostar 55 står de länge och väl och delar upp den exakta summan.
Lånar ngn säger hon snabbt: jag betalar tillbaka så fort jag kan. Jag blir chockad Det är typ 30 fucking kronor.

Herregud. Hur snåla får man va!?!
För mig är det ingen big deal att bjuda, så länge summan inte blir flera hunda behöver inte personen ifråga skriva upp att hon är skyldig mig det och den summan. i dont care. ser på saken som tjänster och gentjänster istället.
finns viktigare saker i livet än pengar.
trots detta har jag en väldigt ostabil ekonomi.
jag kan inte slänga pengar omkring mig.
men jag tkr ändå att det finns gränser på hur snål man kan vara.
och det är ens vänner liksom.
inte nog med det.
bjuder en kille mig ngnstans och han väljer ställe.
visst jag räknar inte med att han ska betala.
vi lever i 2000-talet
men en hint skulle han ju kunna slänga iväg iaf.

jag gick på en dejt för typ ett halvårsen.
killen ville promt gå till ett lunchställe där de serverar buffé, kinamat dessutom.
kanske inte det stället jag skulle välja att gå på första dejt på.
men han insisterade.
sen försöker han inte ens betala för mig.
det tkr jag e sådär, ni vet, lite löjligt.
i dunno.
kanske e jag som e knäpp och gammaldags...
men vafan...

aja, lite tankar sådär på kvällskvisten.

So i just figured out how to save money this month!
Jag tar ut en vissa summa jag bara får använda, en budget liksom, sen lämnar jag över kortet till mamma & ber henne att inte ge tillbaka det förens månaden börjar närma sig sitt slut. Sen får jag ju själv försöka undvika hemsidor såsom karmaloop och modekungen... men det är ju en annan femma... cash is king and i want to be royal!

btw. jag vill gifta mig med killen som beatboxar... gosh darn it!

Jag står på jobbet, skummar lite mjölk till en latte & får en idé angående ett blogginlägg. Så några timmar senare ligger jag nu här i den vanliga positionen framför datorn, öppnar upp "nytt inlägg" och är helt tom. Jag kommer verkligen inte ihåg vad det var jag hade tänkt skriva. Det här känns förjävligt...